Sandra Andersson Au Pair i New Jersey

Paniken spred sig i kroppen så fort jag hörde din röst, tårarna började spruta och jag fick knappt fram ett ord. Hur längesen var det nu igen? En månad? Eller kanske två, eller till och med längre? Jag minns inte riktigt jag vet bara att det var på tok för längesen vi pratade. Det är inte såhär det ska vara, vi ska vara på samma plats bara några minuter från varandra och nu sitter vi här, du i Australien och jag i Usa. Hos mig är klockan kvart i åtta en onsdagskväll och hos dig kvart i elva påväg mot en torsdags eftermiddag. Det känns inte rätt alls, det har verkligen alltid varit du och jag i alla lägen, ända sen höstterminen i 9:an. Vi har gått igenom allt tillsammans och så ska det förbli. Usch nu sitter jag här igen och bara gråter och gråter, det vill liksom inte sluta. Du är bland det bästa jag vet här i livet och vi kompletterar varandra fantastiskt bra måste jag säga. Utan dig, ja jag vill inte tänka på vad som skulle hända med mig om inte du fanns. Alla fina med dock så sjuka minnen jag har med dig, vi kan sitta i timmar och bara prata om och skratta åt ingenting alls. Med dig kan jag bara vara, jag kan vara som jag själv bara vill. Jag saknar ihjäl dig just nu, mitt hjärta värker i sönder. Vi har ett unikt band som inte många andra har som bygger på ärlighet, är vi arga på varandra så säger vi det rakt ut och tar itu med det, även om det betyder att man skriker. Är vi glada så är vi det med varandra, är den ena ledsen så blir det andra och ledsen. Det som den ena upplever, upplever även den andre. Vi är inte bara vänner - inte bara bästa vänner - inte bara soulmates - inte bara väldigt konstiga båda två - vi är även som systrar, du är en viktig del av min familj. If you jump I jump, right? Och så kommer det alltid att förbli i vått och i torrt.