Sandra Andersson Au Pair i New Jersey

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, hur jag beskriver min dag. Den har varit riktigt bra, men dock samtidigt också jävla jobbigt. Idag gav jag och Linnea halloween kostymerna en ny chans, min tanke som sista utväg var väl att go gaga och köra på lady gaga outfiten, dock kände jag att det nog blivit lite svettigt med peruk med tanke på att jag är så långt ifrån blond som man kan komma. Jag körde och hämtade upp linnea sen bestämde vi oss för att köra till Party City, den affären som vi var i igår också. Och som tur var hittade vi båda kostymer som vi köpte, så nu har vi det ur världen, puh! Linnea blev sexy sailor och för min del blev det "sexy nurse" eller ja inte så sexig kanske med tanke på att jag inte planerar att visa så mycket som man egentligen ska haha! Men jag gillade den :) Efter detta blev det lunch på Cheescake Factory med en god cheeseburgare och en himmelsk cheesecake! Sen begav vi oss hemåt igen.

Körde och hämtade killarna för att ta dem hit och dit för att sen köra hem och vila lite och vänta på Mike, en efterlängtad Mike kommer hem och byter av mig, vi käkar lite. Jag springer runt runt runt rastlös som jag är. Skickar ett text till Linnea som har lika tråkigt, så vi bestämde oss för Starbucks. Vi körde till Starbucks i Englewood och tog en fika och snackade skit. På vägen hem bestämde sig dock min GPS för att den inte ville fungera längre, just my luck! Fick ringa upp Mike som fick guida mig genom GPS grejen för att få den att fungera och tillslut kom jag hem efter många om och men.

Sitter vid datorn just nu och bläddrar igen massa bilder som jag har på datorn och kan inte rå för att le. Jag kör igenom alla USA bilderna, från det att jag kom upp till idag, det är fantastiskt vad mycket det är som jag redan har upplevt alltså. Jag har varit har i ca tre månader nu men det känns så mycket längre. Den första bilden från förberedelsekursen, det känns som den är tagen för ett år sedan. Jag har så mycket att vara tacksam över, jag kan inte i ord beskriva och dessutom om jag skulle beskriva allting, ja det hade helt enkelt tagit väldigt lång tid. Men de som jag är mest tacksam över, är att mamma och pappa gjorde mitt liv härborta möjligt. Jag älskar er och jag är stolt över att kalla er mina föräldrar. Föräldrar som ni borde alla ha, ovillkorlig kärlek och stöd, ni finns där
no matter what och det är jag tacksam för!



Andra dagen i NYC med mina allra första svenska vänner :)


Min första utgång i staterna och första taxiresan i city


Första hotellvistelsen i Connecticut


Första gången i hoppborg på flera år.


För första gången lycklig på en nivå jag inte trodde fanns. Lycklig för de små sakerna i livet.



DAGENS LÅT!

Jag har aldrig känt mig så lycklig som jag gjorde idag när jag gick ut i brevlådan och till min förvåning hittade ett brev som var till mig. Det är svårt att beskriva lyckan jag just då kände, men tårögd blev jag. Jag blev tårögd över att någon hade tagit sig tid och skrivit ett brev till mig, visst jag gillar att få fina meddelanden över Facebook med, men det är något med just handskrivna brev. Det är så personligt och så fint. Jag vände på brevet och såg min fina farmors namn skrivet på brevkanten och då brast det för mig. Öppnade och läste medan ögonen tårades på mig, det gjorde verkligen min dag. Samtidigt som jag känner hur mycket jag saknar att vara på hemmaplan och kunna träffa alla mina fina vänner och min familj. Usch det känns lite hårt just nu men Line kommer ju om mindre än en vecka så det känns skönt!



Förövrigt så har helgen varit bra, sjukt slapp faktiskt. Fredagen bestod av slapp framför tv:n härhemma för att jag skulle orka upp på morgonen för att köra och hämta Camilla för att sedan bege oss mot Garden State plaza mall, det gick bättre än jag trott vi körde inte vilse en enda gång faktiskt. Dock så hittade vi inte så mycket där, blev att köpa lite smink och sådär. Sen körde vi till TG max som är en slags outlet för märkeskläder, väl där blev det en snygg vit Ralph Lauren kofta, lite hårprodukter och en snygg vägg dekoration. Påvägen hem därifrån gick det dock inte som planerat efter många krångligheter så hamnade vi på en väg som vi trodde skulle leda oss hem, dock så får jag i sista sekunden se skylten "Lincoln tunel" som leder mot NYC och svänger snabbt som attan innan vi tar oss in mot NYC. Kände paniken i magen, lost in NYC kommer aldrig hem igen. Det är enda nackdelen med att bo så nära, NY är inte direkt staden som man vill råka hamna i med bil. Galet med trafik, usch rysningar bara jag tänker på det. På kvällen begav vi oss mot Franklin Lakes och Camillas hus, vi började med att baka lite och drog igång en film. Vi hör trappsteg knirra och förstår att pappan är hemma, haha in kommer hennes hostdad med fyra boxar med öl, 3-4 vinflaskor, en flaska bacardi rom mm. Eftersom han är som han är så började vi ju självklart dricka direkt när han lämnat av allting. Galen kille, han tyckte vi skulle ha druckit upp hela romen innan vi la oss, alltså vi skulle ha druckit en flaska rom som var 70 cl eller 1 liter på en timme eller två och sen gå och lägga oss. Jomenvisst! ;) Finfin helg iaf, så nu har ni fått er lite uppdatering :)

Helt seriöst får damp på skiten ibland, höll på att publicera mitt inlägg så raderas allt. Tänker fan inte göra om det, skit arg verkligen.

Varför?! Det är en fråga man ofta ställer sig, det är så mycket som händer här i livet som man verkligen inte förstår sig på. Men saken är den att allting som händer, det händer av en orsak. Det vill jag iallafall tro, att ingenting händer förgäves. Men ibland är det fan svårt att tro på det. Vi har ett litet tag vetat att Shifras mamma har cancer och att den var elakartad. Men hur illa det egentligen var har vi inte vetat förrän nu, förmodligen kommer hon inte leva längre än till jul och jag bara känner, vad är meningen med detta egentligen? Seriöst, en kvinna som säkert har 20-30 år kvar att leva. Jag blir så trött och förbannad ibland, det gör mig så ont att se Shifra ledsen att se henne lida och att veta att jag inte kan göra ett dugg för att göra det bättre. Jag försöker så gott jag kan hjälpa till på mitt egna lilla vis, hjälpa till härhemma och med barnen och det underlättar säkert en del men, jag hatar att känna mig så hjälplös att jag inte kan göra mer. Jag vill inte vara kring döden mer, det räcker nu! Jag klarar verkligen inte av att se fler människor vars hjärtan blivit krossade det gör mig så fruktansvärt ont.

Jag börjar undra vart all min energi tar vägen egentligen? Jag stiger upp om morgonen för att lämna pojkarna i skolan för att sedan köra hem och däcka. Ca tre timmar senare väcks jag av ett samtal från pappa som är hemma hos farmor, så jag fick äntligen prata lite med farmor. Såhär har mina senaste dagar sett ut, jag vaknar lämnar av pojkar och kör sedan hem och däckar, whats happening to me?! Dock börjar kylan så smått smyga sig hitåt, fick börja med jacka i måndags för att det var så kallt. Har varit bortskämd med värme så länge nu så det var väl på tiden att det blev lite kyligare här också. Men saken är faktiskt den att jag har sett fram emot kylan och hösten väldigt mycket. Första gången i mitt liv som det har inträffat faktiskt. Men som sagt Usa har förändrat mig på mer än ett sätt and I LOVE IT! Jag ser framemot att spendera kyliga höstkvällar med fina vänner och en kopp varm choklad, eller när Halloween kommer med paraden i the village och små barn som går trick or treat. När isbanan vid Rockefeller Center är klar så man kan ta en tripp dit och åka lite skridskor. Ja minsann det finns så mycket att se framemot, men mest av allt ser jag framemot att få dela detta med fina vänner och familj.

                                                        Staterna VS Sweden

- I Sverige bor alla mina nära och kära
- Jag har bott i Sverige hela mitt liv

- I Usa känner ingen mig = ingen som dömer
- Jag kan vara precis vem jag vill och göra som jag känner för utan att folk har massa synpunkter
- Människorna har har en helt annan attityd, än de flesta bittra svenskar
- Jag kan göra bort mig utan att behöva oroa mig för att det ska nå ut till alla människor
- Jag träffar fantastiska nya människor varje dag
- Jag älskar att allting är så mycket större här, alla högtider. Ja allt!
- Dessutom den del som är allra viktigast: Jag känner mig för en gångs skull lycklig och tillfreds med mig själv och mitt liv.

När jag verkligen tänker efter så är jag precis där jag vill vara och där jag hör hemma, fantastiskt! Ja man vet ju aldrig vad som händer efter detta året, jag kanske förlänger och tom flyttar hit. USA is the place to be! Nej minsann nu ska jag kolla lite på Eva & Adam och känna mig som ett barn igen. TTYL I miss u guys!

Här kommer lite fler bilder från helgen, Enjoy!

Camilla, jag och Lovisa i City


Jag, Lovisa och Johanna @Pranna


Oslagbart fina vänner!

Ännu en dag har passerat snabbt som attans, det är helt galet vad dagarna går fort härborta. Det är skönt eftersom det innebär att jag trivs dock är det också ganska skrämmande hur fort tiden går, jag hinner inte riktigt med. Idag var som vilken annan dag som helst, jag lämnade killarna i skolan och åkte sedan hem och tog det allmänt lugnt, pratade med mina föräldrar gjorde jag dock, vilket kändes bra med tanke på att jag saknar dem en del. Men snart så kommer de förhoppningsvis över. Min syster kommer redan nu i oktober, den 31 oktober för att vara exakt. Sedan är det väl tänkt att mamma och Christer ska komma runt juletid, och sedan pappa och Marie i mars någon gång runt min födelsedag. Ska bli underbart kul att få visa min familj mitt nya fantastiska liv och min underbara värdfamilj. Så jag längtar riktigt mycket faktiskt J Ja och förövrigt så fyller faktiskt en väldigt speciell människa år idag, en av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv. Cecilia Astrid Fanny Björklund. Suger faktiskt att inte vara hemma just nu och kunna fira hennes dag, jag kommer ihåg förra året när hon fyllde 18 hela år, det firades på Bar-B-Ko med Jonny och Alex? Så det känns ganska trist att inte kunna fira henne i år faktiskt men jag får hoppas på att hon fick en finfin dag anyways.

Åh mina underbara vänner i Sverige jag saknar er en del må jag säga, hoppas ni inte har glömt bort mig redan. Det är sjukt vad nojig man kan bli av att vara borta en lång period, jag nojar om att mina vänner kommer glömma bort mig och allt möjligt, helt hemskt! Hur som helst jag glömmer aldrig bort er i alla fall, no matter what, så jag hoppas att ni inte glömmer bort mig helt heller. Tycker ni alla kunde flyttat hit så hade ni varit supersnälla och jag hade sluppit att sakna er, så shame on you guys för att ni inte flyttade med mig. Men vi ses snart igen, ett år går som sagt väldigt fort och i´ll be home in no time.

Annars är det som så att jag längtar lite grann tills min Teaneck kompis kommer hem från Boston dvs. om sisådär en fyra veckor, har aldrig träffat tjejen förut. Var ju menat att vi skulle träffas lördagen innan hon stack, men med tanke på att jag träffades av influensan så gick ju den planen åt skogen. Men jag väntar förväntansfullt på att hon ska komma igen så jag har en svenne kompis inom fem minuters avstånd, gillar det starkt minsann!



Jag får ofta frågan vad tatueringen i min nacke står för och jag kan stolt svara att den representerar min bästa vän. Den gör så att du finns med mig överallt, vart jag än går och befinner mig i världen och allting som jag upplever det gör jag med dig vid min sida. Det är någonting som jag aldrig kommer ångra att ha gjort, den får mig att känna mig stark och får mig att känna att jag kan klara av allt här i världen. Har jag klarat av ett helt år utan dig finns det ingenting som jag inte kan klara av. Det var du och jag genom allt, jag saknar min andra halva. <3